På tal om Sweet Charity...

Intervjun nedan publicerades i programmet då Eva spelade huvudrollen i Sweet Charity. Ett klipp från musikalen finns med i dokumentären Eva Rydberg - 50 år på scen. Dokumentären sändes till Trettonhelgen 2009 och delar av den finns på DVD Rabalder i Ramlösa som finns att få tag på bland annat här.




EVA RYDBERG i närbild
 


Din första balettlärare, Margit Gerle, som numera är bosatt i Norrköping, har berättat för mig (även jag en gammal balettlärare) om hur du var när du gick i hennes balettskola: Du var busig! 


Jag var vild! 


Hon har berättat att så fort hon vände ryggen till så hade du något hyss för dig och de andra barnen skattade. När hon vände sig om för att se vad du busade med så var du som om ingenting hade hänt och fullt sysselsatt med träningsmomentet, så hon kunde faktiskt aldrig anmärka på dig. Så har hon också berättat att du var mycket duktig, begåvad för dans, och skötte din träning perfekt.


Jag var redan som barn fast besluten att bli klassisk dansös. Jag kommer från arbetarmiljö där det inte vars å vanligt att gå i balettskola, men min mamma stöttade mig på alla sätt (framförallt genom att betala balettskolan). Senare gick jag hos Edit Franzen i Köpenhamn, det var en hård skola. Edit Franzen är numera balettchef vid Det Konglige. Men jag hade redan som barn också en annan lust i mig, nämligen att få människor skratta. Det allra underbaraste är när publiken skrattar i salongen. Att få skratt är bättre än att få applåder.


Blev du en ballerina?


Javisst! Min första dansroll fick jag vid 14-års ålder på Malmö Stadsteater i operetten Kungen och Jag. Sedan blev det mera dans, klassisk balett vid Stora Teatern, där jag tillhörde balettkåren. Jag gjorde en roll på tåspets, vilket var i baletten Labyrintlek. Jag var oerhört inspirerad av amerikansk showbalett, som var nytt för oss då. Beundrade Fred Astaire och Gene Kelly. Med honom, Gene Kelly, har jag faktiskt dansat i ett cirkussammanhang. Så det blev mycket showdans också i en mängd revyer.


Din första musikalroll var Anybody i West Side Story, 1966, som spelades över hela Skandinavien. Sedan följde Hello Dolly på Oscars och Funny Girl i Danmark 1968. det har blivit ett antal TV-shower i Sverige, Norge, Danmark och Finland men även i Mexico och Paris. Du har medverkat i showsammanhang i Monte Carlo, Luxemburg och Belgien. Sedan började din period som cirkusclown, först i flera omgångar på Cirkus Scott, sedan hos François Bronett som gjorde flera cirkusföreställningar för TV, som även amerikansk TV filmade. Dessa cirkusshower har sedan sålts öer hela världen, så du är faktiskt berömd som clown! Det har du väl ingenting emot?


Det är naturligtvis bara roligt. Jag tror att cirkusen älskas överallt i alla länder, av barn och vuxna. Jag tycker mycket om att uppträda för barn, det är något alldeles speciellt.


Du är gift med en musiker och har två barn, Kalle och Birgitta, 15 och 9 år. Du är också väldigt mycket en vanlig, anonym (!) hemmafru i Hittarp i Skåne. Men nu spelar du musikal igen, och här i Linköping och Norrköping. Vi är glada att ha dig här.


Jag är glad och lycklig att få vara här och spela den roll jag länge önskat att få göra. Det finns inte så många musikaler som ger tillfälle till så mycket omväxlande dans.


Skådespelare har berättat för mig, att det för kvinnliga scenartister finns ett mycket snävare register än för de manliga. I pjäser är kvinnor ofta mödrar, systrar, älskarinnor eller fnask, och är oftast relaterade till den manliga rollen, som är mera sammansatt. Ja, här har vi det nu igen – ett dansfnask. Hur ser du på din roll, Charity?


Alldeles riktigt är urvalet av uppgifter för oss starkt begränsat. Det är ju oftast manliga författare som skriver texterna! Men jag ser på Charity på ett annat sätt. Hon har även andra kvaliteter. Hon har den klassiska clownens dimension. Och det är viktigt för mig. Hon är varken ond eller god, men mera god. Hon är enkel, liten snäll, naiv människa med ett stort hjärta. Hon ser inte själv sin egen tragik, det gör eventuellt publiken. Charity säger: jag är glad. Det är hjärtlöst att kalla henne för fnask.


Rollen Charity är kanske annorlunda än dina oförglömligt roliga Bofinken Knut, Operasångerskan Rosa von Dinkenskvätt, Strippan, Karate Karin osv
.


Det finns ett stort släktskap mellan Charity och t ex mina Karin-versioner, Karate Karin, Karin Lesset Karlsson, Jazz Karin och tyngdlyfterskan Kockums Karin – flera kommer. Det handlar om den enkla vanliga tjejen i försök att göra någonting av sig själv som det heter. Hon kanske gör bort sig mycket, men det ser hon inte och blir omedvetet rolig (=clown).


Eva, du har under fem år utsetts av Expressen till Sveriges bästa kvinnliga underhållare. Vi på teatern är mycket imponerade av skådespelare som är födda till komiker, för det är ju det det handlar om. Det finns så få som har den gåvan. Man skulle önska att ”kulturenn” inte tappade bort er utan verkligen ville ge er de chanser ni – och publiken – förtjänar. Vi alla behöver er och inte bara för avsikten att ”förlänga våra eländiga liv” (skrattet förlänger livet). Skrattet har många funktioner. Jag funderar mig sjuk på varför den etablerade kulturen ofta missar just er, komiker, och ofta förvandlar er till ”seriösa”, allvarliga rollfigurer. Och så får ni vanligtvis gå era egna vägar och hitta uppgifter lite här och där. Är det så eller har jag fel?


Ja, tyvärr är det så. Jag vill ”frälsa världen” på mitt sätt: genom att roa. Jag har en stark tro på skrattets helande och förenande funktion, det är magiskt! Men det verkar som om de som bestämmer i kulturen tycker det är mera värdefullt att få människor att gråta.


Det finns också en annan synvinkel: ansvaret. Ni som är populära och folkkära artister har ett enormt ansvar, liksom rockmusikerna som är ungdomens idoler. Det duger ju inte att vara rolig över vad som helst. Man kan trampa i klaveret och förstöra mer än bygga upp. Jag tror att sådana talanger som Tage Danielsson, Hans Alfredson och Povel Ramel hade och har just den sortens omdöme och balans som är nyttigt för både skrattmusklerna och – mänskligheten. Brukar du nogsamt granska dina texter sett ur dessa synpunkter?


Det är mycket viktigt att ideligen kolla upp vad man gör, granska både texten och ”undertexten”, och var roligheterna kommer hamna – vilket ansvar!


Vad vill du helst jobba med i framtiden?


Jag vill helst arbeta med musikaler och komedier.


Jag har en dröm, Eva. Jag skulle önska att du och Hasse Alfredson bildade en ny kombination av ”rolighet” - ”en ny rolighet” tillsammans.


Låt mig få komma in i din vackra dröm! Vi båda härstammar ju från Skåne. Förresten så har jag pratat en gång med hans mamma i telefon...

 

Intervjuare: Kerttu Thorén

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0